SILVERFEBER

Tanja Andersson med Emelié Sterner

Spelas: 1-2 december kl 19, 3 december kl 17

Ett undersökande av koloniala spår i den fysiska kroppen och kluvna identiteten.

Silverfeber tar avstamp i de historiska händelserna på 1600-talet då silvermalm upptäcktes i Nasafjäll. Tvångsrekrytering av samer påbörjades, i statens regi. En variant av kölhalning användes som kroppsligt straff för de som vägrade arbete.

Det är något i blodet. Det rusar runt, runt och går inte att sortera. Trodde det var underströmmar i forsen men det är farsan, det är du. Det kan vara farfar när han gick igenom isen och kom tillbaks eller kanske farbröderna – de som stannade kvar under vattenytan. Det måste vara kvinnorna, de starka och hårdbarkade, för nu höjer vi sakta hakan. Hör jojken men kan inte sjunga med. Fick aldrig språket för de slog tills du slutade prata. Bröstkorgen knyter sig och revbenen vill spricka. Plötsligt tar en man ton. Han lånar mina stämband innan han, med repen hårt knutna runt handlederna, dras ned i det iskalla vattnet.

I det sociala och kulturella arv som så länge präglats av tystnad ställer vi oss frågan om hur tidigare generationers erfarenheter har sipprat nedåt? Hur tar det sig uttryck i kroppen? På vilka sätt påverkar det rörelsen?

SILVER FEVER

Tanja Andersson with Emelié Sterner

Perform dates: 1-2 December at 7 PM, 3 December at 5 PM

Probing colonial traces in the physical body and scattered identity.

Silver Fever takes off in the 17th century in Northern Sweden – Sápmi, when silver was found in the area of Nasafjäll. Subjugation and enslaving of Sami people, initiated by the state of Sweden, began. A variation of the torture method Keelhauling was practiced on the ones who refused work.

There is something in my blood. It rivers around, impossible to divide. Felt like undercurrent in white-water but it is my old man, it’s you. It might be when grandpa fell through the ice and came back, it could be the uncles – those who lingered beneath the streaming surface. It must be the women, tough and hard-baked, for now we ascend. I hear the sound of joik but I can’t sing along. Never learned the language since they hit you ‘til you stopped talking. A tremor in the torso with bones longing to fracture. A man borrows my vocal chords before he, with tightly bound wrists, is dragged into the freezing cold water.

A social and cultural inheritance, silenced for such a long time. How will experiences unfold in the passing down from generation to generation? In what ways will it be expressed corporeally? How does it affect movement?