Riding Romance 3 – Das Rotkäppchen
“There are frightening male figures abroad in the woods — we call them wolves, among other names — and females are helpless before them.” *
Norska koreografen Henriette Pedersen har äntligen tagit plats inne på Atalante scen. På fredag är det urpremiär av Das Rotkäppchen. Den tredje och sista delen av trilogi Riding Romance kommer nationalromantiken till uttryck genom berättelsen om Rödluvan- Das Rotkäppchen.
Äventyret om Rödluvan och Vargen har existerat i många varianter och den versionen vi i dag känner till bäst kommer ifrån Bröderna Grimms sagosamling från 1812. Precis som Svansjön som var den första delen av trilogin, är också Rödluvan en historia om kvinnor berättad av män.
Det visar sig att ogifta kvinnor från denna tid blev refererade till som ”små flickor”, vilket innebär att Rödluvan lika gärna kan ha varit en vuxen kvinna. Fransmannen Charles Perraults version av äventyret ifrån 1697 handlar om en ung kvinna som blir lurad till sängen av vargen efter att han ätit upp hennes farmor. Äventyret slutar verkligen illa: vargen äter upp Rödluvan.
Bröderna Grimm introducerade Jägaren. En stor, stark man som räddar Rödluvan ur katastrofen. Sensmoralen är den samma: unga kvinnor bör inte gå ensamma i skogen. De bör hålla sig till den breda stigen och ta ansvar för att inte bli lurade av förklädda vargar.
Här har vi att göra med ett romantiskt verk som över två hundra år senare fortsätter att ha en normativ funktion i förhållande till hur kvinnor bör uppföra sig. Äventyren är ofta groteska och har blivit censurerade för att bli mer tillgängliga för barn, och då har några av de mer explicita och kontroversiella elementen i historien blivit bortplockade.
Denna version är inte anpassat för barn. Det kan vi lova.
När Pedersen tar sig an denna berättelse är det med avsikt att gräva djupt. Den natursköna version av sagan kommer ständigt att förändras, men de ursprungliga komponenterna i sagan kommer alla att vara på plats. Tillsammans med ljusdesigner Tilo Hahn och DJ Olanskii skapas en tät skog av techno och ljus. På scenen ser vi Kristine Karala Øren som vi tidigare har sett i både Animal Magnetism trilogi och nu i Riding Romance trilogin.
Henriette Pedersen är en koreograf som arbetar i gränslandet mellan teater, dans och konst. Hennes uttryck sträcker sig från det subtila introverta – till den explosiva extroverta, från hysteri och in i romantiken. Hon är känd för utmanande konventioner rörande kön men också för hennes ovillkorliga kärlek till sin publik.
Hennes performance trilogi Animal Magnetism kretsade kring temat hysteri och visades på Atalante 2009-2010. I sin nya trilogi, Riding Romance, gör Pedersen en översyn av några av romantikens mest centrala verk: från Swan Lake, via Caspar David Friedrich och slutligen Rödluvan- Das Rotkäppchen. Riding Romance 1- Swan Lake visades på Atalante 2012.
Koreografi: Henriette Pedersen
På scen: Kristine Karåla Øren
Ljus: Tilo Hahn
Musik: Olanskii
Kostym: Maja Nilsen
Text: Anette Therese Pettersen
Foto: Sveinn Fannar Johannsson
Producent: Morten Kippe
[ENGLISH]
Henriette Pedersen – Little Red Riding Hood
“There are frightening male figures abroad in the woods — we call them wolves, among other names — and females are helpless before them.” *
In the third and last part of Riding Romance the national romanticism comes to expression through the tale of “Little Red Riding Hood”, or “Rotkäppchen” in german. The tale of Red Riding Hood and the wolf has existed in many varieties. The version we know best today originates however from the Brothers Grimm collection anno 1812, and like “Swan Lake” “Little Red Riding Hood” is a story of women told by men. It turns out that unmarried women at this time was also referred to as ‘ little girls ‘ , which in principle means that Red Riding Hood could just as easily have been a grown woman. The Frenchman Charles Perrault’s version of the fairy tale of Little Red Riding Hood in 1697 is about a young woman who is tricked into the wolfs bed after he has eaten Grandma. The adventure ends really bad: the wolf eats up Red Riding Hood and then the story ends.
In contrast Grimm introduced the resucer: the hunter. A big , strong man who can save Little Red Riding Hood out of the disaster. Moral of the matter is the same: young girls / women should not walk alone in the woods, they should stick to the broad path and make sure not to be fooled by disguised wolves.
Here we are dealing with a romantic works that over two hundred years later still has a normative function in terms of how women should behave. Also the fairytales are often grotesque and has been censored to make them more available for children, and then some of the more explicit and controversial elements of the stories have been removed.
* “Little Red Riding Hood Uncloaked” review By Esther Lombardi