Scroll down for English.
26/11, 28-29/11 2015 • Ny koreografi/Alexandra Wingate – Kill a Cat Show
Utgångspunkten för Kill a Cat Show är en motsägelse i Alexandra Wingate själv. Å ena sidan känner Wingate ett hjärtskärande äckel när hon ser kvinnor som används och framställs som sexobjekt i mode, musikvideo, reklamfilm, pornografi, mm. Samtidigt blir hon ofta förförd av dessa bilder. Hon blir fascinerad, hon längtar efter en liknande skönhet, hon vill ligga med de kvinnorna och hon vill vara en sådan kvinna när hon har sex. I Alexandra Wingates konstnärliga arbete är hon intresserad i hur kulturellt betingade symboler, ikoner, föreställningar och ideologier internaliseras och blir en del av de ”språk” (ord, rörelser, gester, koder) vi använder för att uttrycka oss. Alexandra Wingate är intresserad i hur det sker, men framför allt frågar hon sig vad det betyder för känslan av ”jaget”. I Kill a Cat Show undersöker hon vad som händer när det kommersiella gör intrång i det personliga och problematiserar kommersialisering av ett så komplexet mänskligt tillstånd/beteenden som sexualitet. Rent konkret dekonstruera hon de näst intill alkemiska processer mellan rörelse, kläder, ljus och ljud som står bakom symbolspråket ”sexig” och intrycket av glamour, samt undersöka ”språkliga” överlappningar mellan populärkultur och pornografin. Jag vill dra en språklig, estetisk och emotionell linje mellan de hyper estetiserade fysiskt disciplinerade kvinnor/kvinnokroppar vi ser i populärkultur, och de mer mörkare resultaten av sexuell objektifiering. Samtidigt vill Wingate att publiken skall få bevittna ett subjekt, och vad man kan kalla ett autentiskt uttryck för lockelse, sensualitet och njutning. Det finns ett subjekt, allt är inte lögn, men subjektet kräver andra saker av betraktaren.
Alexandra Wingate är utvald som koreograf i residensprojektet Ny koreografi. Atalante har alltid varit en hemmascen för västsvenska koreografer. 2011 skapades en tydligare satsning på den västsvenska dansen. Det är viktigt att västsvenska koreografer får en möjlighet att nå ut och presentera sina verk. I Ny koreografi satsar Atalante på lokala koreografer och erbjuder dem en möjlighet att presentera nya verk i scenrummet. Ny koreografi stöds av Kultur i Väst.
Medverkande
Koncept och koreografi: Alexandra Wingate
Rörelsematerial: Alexandra Wingate och Ina Dokmo
Aktörer: Alexandra Wingate, Ina Dokmo, Lena Kimming och Olive Schellander
Processaktör: Malin Wigler
Dramaturgi: Alexandra Wingate, Eric Sjögren, Ina Dokmo och Olive Schellander
Komposition: Cha Blasco
Scenografi: Alexandra Wingate
Ljusdesign: Eric Sjögren
Kostym: Alexandra Wingate
Kostymassisten: Helena Lundström
Produktionsassistent: Ejnar Askeberger
Med stöd av Konstnärsnämnden, Göteborgs Stad kulturnämnd, Tanum kommun och Kultur i Väst, och i samarbete med Non existent center, Brewhouse, Vitlycke – Centre for performing arts, Atalante och Flock.
26/11, 28-29/11 2015 • Alexandra Wingate – Kill a Cat Show
The starting point of Kill a Cat Show is a contradiction within myself. On one hand I feel a heart wrenching distrust when watching woman who are portrayed and used as sexual objects in fashion, music video, commercials, erotic material, etc. But at the same time I am seduced by these images. I am fascinated, I long for a similar beauty, I am sexually aroused, and so on. In my artistic work I am interested in how culturally determined symbols, signs, notions and ideologies becomes internalized and part of the “languages” (movement, gestures, codes) we use to express ourselves. I am interested in the process of how this happens, but primarily in what this means for the sense of “self”. In Kill a Cat Show I look at what happens when the commercial enters the realm of the personal and problematizes the commodification of complex human states/behaviors such as sexuality. Concretely, I deconstruct the almost alchemical processes between movement, clothes, light and sound that lies behind the language of ”sexy” and the impression of glamor, as well as examine the “linguistic” overlaps between popular culture and pornography. I want to draw a linguistic, aesthetic and emotional line between the hyper-aestheticized physically disciplined female bodies we see in popular culture and the darker results of sexual objectification. At the same time, I want the audience to witness a subject, and what you might call an authentic expression of temptation, sensuality and pleasure. There is a subject, not everything is a lie, but the subject requires different things from the viewer.