5 frågor till koreografen Linda Wardal som visade sin föreställning ORCA på Atalante 14/3 2026.
Vad kan man förvänta sig (som publik) av föreställningen?
Dålig stämning och fantastisk ljussättning.
Hur fick du idén till temat för ORCA?
Det var en lång process som pågick under två år- under mina masterstudier i koreografi, då jag ville jobba med grupper specifikt.
Huvudintresset handlar om gruppdynamik och jag är fascinerad över hur jag som koreograf leder en grupp mot en gemensam förståelse för en idé.
Hur har du upplevt processen med föreställningen, från din första idé till det färdiga verket?
Jag har jobbat i olika moduler, som sedan förts samman till det fullständiga verket. Det har varit mycket undermedvetna processer. Min skrivande praktik har influerat den koreografiska, och vice versa. Jag har ägnat mig åt poetiskt skrivande i dansstudion, vilket ledde till att både koreografiskt material och dikter uppstod parallellt med varandra. Jag publicerade också en diktsamling i samband med detta.
Svårigheterna har handlat om att sätta ihop ett verk med olika individer som har olika erfarenheter och tidsscheman. Att hitta resurser och spelscheman som fungerar för alla, det har inte varit lätt.
Hur kom du fram till att ha med en musiker (elgitarrist) på scen och hur påverkas dansarna av närvaron av en musiker på scen?
Jag var inspirerad av Cat Bäckmans artisteri som konstnär och musiker och började visualisera att hen kunde vara med i föreställningen. Jag tycker ofta att det är viktigt att musikerna integreras i verket. Cat har en tydlig roll i familjen på scen.
Vill du säga någonting mer om din konstnärliga praktik?
För mig är koreografi relationellt. Det här är också en chans för mig att få umgås med de här människorna på scen och att det är fantastiskt att få göra det. Att få skapa något tillsammans med människor som är så otroligt talangfulla, det är det som driver mig framåt i mitt koreografiska skapande.