Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Denna höst kommer vi att göra en djupdykning ner i artisternas universum samt öppna upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet. Det som en gång var experimentellt förflyttas snabbt till det som hör traditionen till. Därav vikten av att vårda och fortsätta samtalet och presentationen av denna typ av arbete i dess dåvarande, nuvarande och framtida form.
Experimentell scenkonst är per definition innovativ då den uppmanar både scenkonstnär och publik att omvärdera sina förutfattade idéer kring vad som är “traditionsenligt”. Denna uppmaning är i sig bokstavligt talat kontroversiell: den ber oss att ”vända ifrån/emot” någonting. Att vända sig ifrån idén av vad som ”borde” vara kräver från både scenkonstnär och publik en ansträngning att vara disponibel inför det okända. Vi är alla väl medvetna om vilken ansträngning det är att lära sig någonting nytt och hur tålamodet och viljan tycks försvinna när vi misslyckas. Men helt plötsligt börjar kroppen och sinnet förändras och en glädje infinner sig i att vi trots allt lyckats bemästra det som tycktes omöjligt i början. Vår nya förmåga, matematik, jonglering, språk, vad det än må vara, har öppnat upp en värld som fram till dess varit stängd för oss och vi inser att vi har inkorporerat ett nytt sätt att existera i vår omvärld. Samma möjlighet till en ny existens infinner sig när vi upplever experimentell scenkonst. Desto mer vi ser och upplever desto mer kan vi skapa sammanhang och artikulera en diskurs kring det vi sett och upplevt vilket i sin tur leder till en uppskattning och förståelse för det experimentella på sina egna villkor. Det som tillsynes var främmande, annanheten i det experimentella, har då potentiellt möjlighet att infinna sig som ett sätt att existera i sig självt inom oss.
En diskussion kring experimentell scenkonst förutsätter ett nytt perspektiv kring andra sätt att definiera vad iscensättning, regi och dramaturgi är. Även om “traditionell” och “experimentell” scenkonst i många fall berör samma ämnen eller tematik på scenen behandlar de dessa ämnen på radikalt olika vis. Begreppet “experimentell teater” är mer etablerat inom teatern och dess historia än begreppet ”experimentell dans” är inom dess historia. Anledningarna för detta är många, en av de mest uppenbara är det faktum att dans historiskt sett är underrepresenterad inom litteraturen och skrift i stort. Värdehierarkier som betonar vikten av ordet, inom lag och religion, har också gjort det svårt för dansen att hävda sin rätt då kroppens språk och poetik ogiltighetsförklarats. Lyckligtvis är detta på många ställen i världen ett passerat perspektiv vilket inneburit att dans- och rörelsebaserad scenkonst har kunnat utvecklas och finna alternativa sätt att existera inom sin egen historia.
Inom teatern är det vanligt att regissören väljer att göra en alternativ iscensättning genom att ändra tidsepok, kön eller plats av en pjäs och dess karaktärer. Trots nytolkningar som detta är det inte per definition en experimentell iscensättning. En experimentell iscensättning kräver en annan udd genom en gedigen ifrågasättning kring grundteman som givit upphov till originalpjäsen och som i sin tur möjliggör ett radikalt val kring hur iscensättning och dramaturgi ska behandlas. Inom dans- och rörelsebaserad scenkonst krävs andra referenser när experimentella iscensättningar genomförs. Befriad från textens restriktioner har kroppen och andra material möjlighet att befästa sig som en nödvändig utgångspunkt för koreografen. Genom fysiska, visuella, ljudande och sensoriska element kan det imaginära frammanas inom sina egna semantiska verkligheter som i sin tur motsätter sig meningsskapande baserat på betydelsen av det talade språket. Den fysiska kroppen ges här prioritet att användas som källmaterial för en säregen poetik. Teatern, dansen, och den rörelsebaserade scenkonsten rör sig trots sina skillnader i samma cirkel och delar ett etos (och ursprung) av scenen som plats att ifrågasätta hur vi skapar ett samhälle och våra relationer till varandra i det samhället. I dessa frågor är scenkonsten unik och särskiljer den från konsten då den behandlar den levande mänskliga kroppen och inte dess representation.
Vad vi ser som det andra eller den andra återfinns även på ett personligt plan: inom oss själva. Ställda inför idén av ”jag är det här, jag är det där” finner vi att tanken har vänt sig emot oss själva: vi har blivit ett objekt bland andra objekt i världen. Tanken som sådan har introducerat en distans. I denna brytningspunkt uppstår en självmedvetenhet som kontrasteras emot vår vardag där vi agerar utan att vara medvetna om vem det är som agerar. Detta fundamentala mänskliga tillstånd har alltid varit i fokus för konstens utforskande. Genom scenkonsten har däremot relationen mellan ”Jag” och den ”Andra” möjlighet att omformuleras från att vara två separata objektiva verkligheter till en och samma verklighet. Scenens fenomenologi förutsätter detta. Det är fullt möjligt att uppleva en föreställning varvid ”Jag” och den ”Andra” upplöses. Denna upplösning är möjlig därför att scenkonsten som form endast existerar i nutid. Det som motsätter sig en möjlig upplösning mellan “Jag” och den “Andra” är tankevärlden. När en tanke infaller sig betyder det att “jaget” har blivit annat än sin upplevelse och istället riktat sin uppmärksamhet mot det som ska hända eller det som har hänt och på så sätt ”lämnat” föreställningen. Detta grundar sig i det faktum att all mental aktivitet, såsom tankar, aldrig kan kontemplera nutid, endast dåtid och framtid. När detta händer befinner vi oss igen som ett objekt i en värld av objekt och trollbindningen av föreställningen är ett minne blott.
För att undvika att detta ska hända spelar det imaginära och dess fakulteter en betydande roll. Utmaningen för att lyckas uppnå det imaginära hos publiken manar scenkonstnären att hålla fast vid en simpel och precis struktur. Scenkonstnären utövar en konstant övning i mod: hens behov av att skapa utmynnar i ett insisterande vid en unik artistisk vision som paradoxalt nog lämnar tillräckligt stort rum för universalitet. Modet ligger här i att lita på den mänskliga upplevelsen. Detta är än mer märkbart inom dans- och rörelsebaserad scenkonst då först och främst kroppen existerar, en kropp bebodd och upplevd av hela människosläktet. Att hylla detta fundamentala fenomenologiska faktum av (kroppslig) existens fordrar att scenkonstnären granskar kroppen i sin helhet, dess intimitet och dess annanhet.
Vid närmre inspektion av Atalantes höstsäsong har det uppdagat sig att artisternas frågesättningar pekar mot en viss oro. Det kan inte vara något tvivel om att denna oro speglar i större omfattning frågor kring vår samtids politiska, miljömässiga och andliga klimat. Annanhet vi upplever kring oss har ställt oss inför en ontologisk obalans: om vi erfar annanhet, är vi orsaken till annanhet hos någon annan? Ytterligare frågor följer; är den andra endast mänsklig eller känner vi en annanhet inför oss själva, andra arter, de elementära krafterna, Gud, och, var placerar vi fascinationen för andra väsen i dess demoniska och spöklika uppenbarelse?
Reflektion & text: Josephine Gray
Måndagen 21/10 kl. 19.00 bjuder Atalante även in till ett samtal kring dessa ämnen med en panel av gästartister som spelar på Atalante i höst. Varmt välkommen!