(Text available in English here)
Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Hösten 2024 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet. Utifrån diskussioner kring vad experimentalitet och dess annanhet är och kan vara för artisterna skriver vi en kortare text, som denna, vilket placerar artisternas insikter inom ett expanderat tankefält.
Ordning – Oordning | Jag – Du | Människa – Samhälle | Rum – Plats | Vila – Rubba |
Röra – Distraktion | Tumult – Tystnad | Orolighet – Frid | Skugga – Avvikelse
I vår samtid betraktas ofta dessa dualiteter som en statisk verklighet och inte som de nedärvda begrepp de är. Vår levda verklighet står dock i kontrast gentemot den förenklade idén om att världen är grundad i en dualistisk kategorisering. Trots denna kontrast faller vi alltjämt i fällan av att förlita oss på begrepp som vi har betingats att se som verklighet snarare än vår faktiska levda erfarenhet. Vårt insisterande på att förlita oss på en verklighet baserad på dualismens premisser är en inhyst vana som uppstått inom de flesta monoteistiska kulturer; himmel och helvete, fromhet och synd, människan och Gud. Dessa premisser kunde inte ens modernismen med sitt förakt för det religiösa undgå. Istället döptes de om till ande och materia, det fysiska och det mentala, kroppen och förnuftet. I modernismens anda gör förnuftet och dess funktion av rationalitet anspråk på ett allvetande utan att ta hänsyn till livets levda–kroppsliga–verklighet. Trots detta har det mänskliga släktet gång på gång utmanat den till synes tvådelade strukturen förespråkad av monoteismen och dess arvtagare rationaliteten. Existensen av mystiska ordrar och det faktum att vår levda erfarenhet är mångbottnad ligger alltid fördold hos det mänskliga psyket och denna inre rörelse har förföljt oss in i samtiden. Men, kan det vara så att det bortom de invanda begreppen om dualitet kan ligga en annanhet som låter mångtydigheten i det mänskliga träda fram i ljuset? I ett försök att ta reda på detta måste vi utgå ifrån det okända närvarande inom det kända för att få en djupare förståelse för arbetet inom Art of Spectra och deras verk DISORDER.
I samtal med kompaniet kring deras arbete och de grundval de etablerat för att möjliggöra deras visioner för både scen och film träder det tydligt fram att det är den mänskliga aspekten i deras verk som återkommer som referenspunkt och konstnärligt subjekt. Deras insisterande på att värna om det mänskliga tyder på att det inom konsten paradoxalt nog finns en tendens att förlora människans multiplicitet. Detta på grund av att vi antingen förnekar kroppen dess levda erfarenhet genom att endast kräva en form och rörelsekvalité som är onaturlig för den, eller att vi förnekar den mångtydigheten närvarande i våra inre liv samt den rikedom av medvetna och omedvetna instinkter inom oss. Som sådan hotar konstens objektivitet att överskrida mångtydigheten i att vara människa, att inte veta trots omgiven av en erkänd verklighet med namngivna objekt. Mångtydigheten som en grundläggande aspekt av mänskligheten spelar därför en avgörande roll inte bara för dansaren utan även för föreställningen som händelse. Det dolda fungerar på så sätt som en ledsagare varvid relationen mellan dansare och åskådare etableras. Att namnet på kompaniet leker med idén om det spektrala antyder att dess mångsidiga betydelser också spelar roll på scenen. För det spektrala är inte bara det som vi ser, det som är spektakulärt, utan även det som är spöklikt och utomjordiskt. Lika flyktig som scenkonsten är som konstform, så är dess spektralitet i dess försvinnande.
En konstant närvaro i deras verk är den multimediala aspekten genom vilket de skapat ett säreget uttryck. Här sammanvävs sömlöst ett medium med ett annat oavsett om det är rörelse, röst, text, musik eller film. Filmmediet som sådant har utvecklats i deras verk som en metod för att skapa flerskiktade världar vilket uppmanar åskådaren till att dras in i imaginära hål. Dansaren i sin kroppsliga realitet på scen görs tillgänglig för sig själv som ett annat väsen genom film. Hon ses inte bara av åskådarna utan ses av sig själv medan hon samtidigt är observerad. På så sätt luckras dimensionerna av tid och rum upp vilket möjliggör åskådarens upplevelse av att befinna sig emellan det reella och irreella. Den fysiska–mänskliga–aspekten av scenkonstnärerna förlorar aldrig sin vitalitet trots dessa skikt. Samspelet mellan det reella genom den fysiska människan på scenen, hennes relation till de andra på scenen, och filmens irrealitet framkallar en alternativ tidsrymd. Genom detta möter åskådaren motstånd att analysera eller läsa en scen, en blick, en rörelse som uppenbar och självklar. I vår samtid finner vi ett överflöd av bilder vilket finner en möjlig arena för kritik på scenen då vi där vi får utrymme att reflektera över den effekt bilden har på oss. Scenen som arena motsätter sig det porträttlika fokuset på jaget som ensam aktör genom att rikta uppmärksamheten mot gruppen genom dess landskapsvy och lyckas gå ännu längre på grund av sin tredimensionalitet i rummet som en immersiv upplevelse. Istället tillåts det suggestiva och obskyra utvecklas i sin egen rytm. Vi som åskådare upplever en stämning, en atmosfär, en rytm men förblir ambivalenta kring det vi bevittnar. Denna ambivalens forcerar oss att acceptera de givna omständigheterna och möjliggör en plats varvid vi tillåts sitta med frågor och nyfikenhet istället för en idé baserat på ett givet koncept.
Åskådarens egen upplevelse är här av största vikt. Trots att det som sker på scen har en avsändare och avsikt ifrån de som skapat verket måste den relationella kopplingen baseras på vad åskådaren upplever i föreställningsögonblicket. Det mångtydiga och suggestiva tillåter det oväntade att överraska åskådaren. Det extrema fysiska språk och dess relation till det mänskliga psyket är en av de metoder som kompaniet använder sig av för att uppmärksamma människans inre tillstånd. I deras verk finner vi att dansarens roll är lika viktig som skådespelarens och att båda roller måste samexistera i människan vi beskådar på scen. Dessa aspekter måste finna ett samspel emellan varandra för att kunna visa på bredden av det mänskliga uttrycket. För att nå detta samspel mellan kroppen och känslornas förvridningar arbetar kompaniet med idén om fragmentering som en nödvändighet. Nyckeln till detta återfinns i den inre motivationen hos dansaren – ett spel inom spelet är alltid i spel för dansarna vilket skapar rum för det imaginära hos både dansare och åskådare. Ett drama utspelar sig framför våra ögon som är och förblir dolt för att säkerställa att åskådaren ges möjligheten att antyda det hon ser inom sin egna imaginära värld.
I verket DISORDER finner vi att den mänskliga rösten agerar ut en rad bekännelser. Historiskt har akten av bekännelse varit en vädjan till gudarna för våra misstag. I den sekulära tidsåldern har bekännelser främst kanske inneburit en form av kommunikation med den annanheten vi upplever inom oss själva som vi vill dölja från omvärlden. En bekännelse är också ett erkännande. Det är märkvärt att reflektera över att deras fysiska rörelsevokabulär till trots finner en nödvändig isolering och sårbarhet hos den ensliga mänskliga rösten. Inom denna sårbarhet finner vi en möjlig öppning där det okända och obestämda ges rum att få existera inom en verklighet vi tycks kännas vid. En röst ekar i mörkret men finner resonans i dansarnas kroppar. Det isolerade tillståndet som rösten tycks finna sig i reflekterar kanske också spöklik rest från verkets födelse. Född ur chocken och misstron kring den situation som uppstod under pandemin, de efterföljande krigen och dess civila oro, har mängden och skalan av oordning vuxit bortom vår vildaste fantasi. Dessa dualiteter – ordning och oordning – tycks ha vänts på sin spets för varje stundade katastrof. Trots detta samlar människan upp skärvorna i katastrofernas efterdyningar och bygger världen på nytt. Om vi vågar reflektera över det irreella i dessa nedärvda begrepp som beskrivs i programbladet finns möjligheten att infinna sig i en verklighet bortom det som tycks vara ”bra” eller “dåligt”. I dessa tider kan det vara värt att komma ihåg att utopi betyder ”ingenstans” och att dystopi helt enkelt betyder ett imaginärt ”värre ingenstans”. I dess ställe kan vi kanske finna en öppenhet i något annat som placerar mångtydigheten närvarande i den mänskliga upplevelsen i centrum. Att öppna upp för frågor såsom dessa är konstens etiska drivkraft.
Reflektion & text: Josephine Gray
Måndagen 21/10 kl. 19.00 bjuder Atalante även in till ett samtal kring dessa ämnen med en panel av gästartister som spelar på Atalante i höst. Varmt välkommen!