Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Hösten 2024 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet.
Efter samtal med MOA Kompani’s konstnärliga ledare Moa M. Sahlin, sattes många tankegångar i rörelse vilka berör kompaniets tankekroppar, förhandlingar och spöken. Här följer en reflekterande text av Josephine Gray som belyser Moa M Sahlin’s idéer kring dansens mångfacetterade uttryck och iscensättning och placerar deras insikter inom ett expanderat tankefält.
Det spekulativa, från det Latinska speculari [att observera, från specere, att se] gör sig påmind i Moa M. Sahlin’s verk nu och då som en attityd gentemot sin omvärld. Denna attityd av observation finner sin manifestation genom rörelsen. Det spekulativa som observation slår även an på den arenan rörelsen får sin plats: teatern genom grekiskans theatron, att se. Men vad är det vi ser och hur tar koreografen sig an till synes komplexa tankevärldar? För Moa M. Sahlin är koreograferandet ett lärande som hemsöker henne. Hon talar om att “någonting spökar” och att dessa spöken “vill ha sin rörelse gjord”. Rörelsen är något mycket större än det dansaren ägnar sig åt i studion, rörelsen är de strömningar som vi ser svalla upp och ner genom historien. För att ge sig själv, och de dansare Moa. M Sahlin engagerar, utrymme att undersöka dessa strömningar är vad hon kallar “groddstadiet” av största vikt. Det är där idéer får utrymme, men allra viktigaste är det här idéer omvandlas till fysisk, gripbar, form genom ljus, ljud, objekt och rörelser. Spökena Elin Wägner och Flory Gate må vara prominenta i CYKLISK DUO, men den tankevärld MOA Kompani rör sig fritt inom berör såväl den synbart transformativa livscykeln av en fjäril till hur fenomenologi kan vara ett verktyg för hur dansaren artikulerar sin praktik.
Att artikulera rörelser är något dansaren hänger en livsstid till att undersöka. Att artikulera hur de gör detta är inte lika självklart. Det är anmärkningsvärt att vi i vårt dagliga liv, samt från vår uppfostran, uppmanas artikulera antingen vårt tal eller vår tankeförmåga, men inte nödvändigtvis vår kropp. I den omgivning den unga dansaren befinner sig i är det omvänt, kroppen kommer före tanken. Dessa motsatser kan lätt tas för sanningar om hur saker och ting “är”. Vår tendens att acceptera sanningar som vi blivit nedärvda manar oss dock att begå logiska misstag på grund av en rad ogranskade påståenden vi vidmakthåller kring vår omvärld. Att en dansares omfång endast berör rörelsevärlden, eller att icke-dansare skulle vara bättre på att artikulera sina tankar grundar sig i dualismens spöken. Ett antingen eller. Dessa “antingen eller” spökar även i vårt samhälle i stort, inte minst på de konstnärliga utbildningarna. Efter mötet med Rudolf Laban’s koreografiska universum i London, där koreografi och koreologi är en del av arkitektur, teosofi och filosofi, fann Moa M. Sahlin att danslandskapet i Sverige fortfarande var ängslig över att släppa taget om dualism som den enda verklighetsuppfattningen. Detta tedde sig märkligt när, i själva verket, rörelsen som sådan, upplevelsemässigt, inte kan skiljas ifrån vartannat. Denna upplevelse av upplösning mellan objekt och subjekt är dansarens vardag–genom dansen, berörelsen av andra, försvinner den exakta vetskapen om var min hand, eller mitt ben är när jag befinner mig i en massa av ben, händer, kroppar. Bemötandet av synsättet kring att koreografi involverar alla sinnen, samt flera discipliner, i modernismens anda, blev inom dualismens tankevärld något religiöst snarare än konstnärligt. Utifrån en tro på dansen som en mänsklig aktivitet som verkar utöver gränser, som eliminerar gränser, trampar vi istället i ett logiskt klaver om vi väljer att anpassa vår omvärld till en tankevärld istället för tvärtom.
Dessa frågeställningar får sina uttryck både i Moa M. Sahlin’s konstnärliga verk samt i hennes pedagogiska roll. I orden, i tankevärlden, fann hon ett likartat sinne genom Jonna Bornemark’s skrifter, varvid Moa M. Sahlin insåg att det fanns strömningar, om än små, inom svensk akademia som resonerade med hennes egna intention om att arbeta med en större tankekropp. Denna expanderade kropp av insikter involverar att ge utrymme för en större demografi än europeisk 1600-tals världsåskådning baserad på Descartes–en åskådning som fortfarande på 2020-talet är stark i majoriteten av västvärlden. Istället för att separera jag/du, det inre/det yttre, letar hon efter en symbios mellan det inre och det yttre. Denna symbios är även en självklar fysisk verklighet för hälften av jordens befolkning i form av att hålla och ge nytt liv. Genom kvinnokroppen slår två hjärtslag i en kropp, smälter jaget och duet samman i en kropp. Denna realitet förbises, talas ej om, och är inte endast närvarande i våra liv men själva orsaken till att vi alls är vid liv. Det är igen anmärkningsvärt hur separatistiskt samhället vi lever i behandlar vår levda verklighet.
Att få komma till tals, genom både röst och kropp, markerar även verket som presenteras här: CYKLISK DUO. Elin Wägner och Flory Gate på en tandemcykel som pockar på Moa M Sahlin’s uppmärksamhet, deras spöken viskar: “vi åstadkom detta under vår tid, vad ska ni göra? Och hur ska ni 2024 upprätthålla och förvalta det vi gjorde då, nu?” De olika tidsepokerna som verket slungas emellan kan analyseras som ett cykliskt epos, det som än gång var kommer igen. Jag tror dock att det cykliska döljer något djupare. Den cykel vi ser i då och nutid som föreställningsfoto och original med Elin Wägner och Flory Gate är en tandem. I första instans verkar tandem vara ett positionsbegrepp, t ex två i rad, eller en efter den andra, men tandem är egentligen ett tidsbegrepp och betyder på latin “äntligen”. I hennes beskrivande av originalfotot blir det tydligt att Moa M. Sahlin är “i dialog” med kvinnorna på fotot. Denna dialog är lika del fiktiv som faktuell, hon behöver t ex en tandemcykel “för att förstå, för att uppleva staden annorlunda”, men att återskapa ett liv genom arkiv är inte av största konstnärliga vikt. Öppenheten som ett rum mellan då och nu är det som bär ett intresse. Det är även här det innovativa, experimentella får sitt näste: “allt är gjort men inte av mig”. Att återskapa något betyder alltså en innovation i sig, om återskaparen är medveten om de val de gör som går ifrån originalen. Att ta rätt val är också ett av de svåra momenten för en konstnär. När tas de, och hur tas de? Dessa är frågor det inte nödvändigtvis finns svar på, men att vara medveten om att de är viktiga frågor är icke desto mindre väsentligt. I detta sökande återfinns ett ögonblick av tandem! äntligen! när de spöken som vill få sin rörelse gjord får komma till uttryck i de former vi ger dem. Det är på detta plan av vad som “äntligen” kommit, eller icke kommit, som jag närmar mig de tankekroppar Moa M. Sahlin för samman i MOA Kompani.
Det 90-tal som berörs i föreställningen, och som Moa M. Sahlin själv ger referens till; det hårda och brutala i punkens och experimentets anda verkar också ha varit en era som formade hennes egna dansexperiment i form av att hon såg väldigt mycket dans. Med ett kritiskt öga gentemot de kroppar och rörelser som (icke)presenterades började ett sinne för rörelsen få form, om dåtiden säger hon att “experiment var hårt, så svart och vitt, det finns flera nyanser nu”. Istället för att arbeta med kroppen som en materia att omforma enligt vitt skilda system, förespråkar Moa M. Sahlin en uppskattning av kroppens materia, i synnerhet skelettet och dess uppbyggnad vilket gör det möjligt för oss att vara i rörelse. Vår interna byggnadsställning. Att ta hand om denna fundamentala kroppsliga verklighet kan ge upphov till experiment som inte utsätter kroppen för våld. Genom ett inkännande av kroppen har vi istället möjligheten att förhålla oss nyfikna gentemot nuet. Och det är här, i nuet, som scenkonsten uppenbarar sig. Relationen mellan önskan att helt upplösa tid och rum och vad för gränser som behövs markeras i ett scenrum är konstanta förhandlingar för Moa M. Sahlin. De förhandlingarna utför hon med sig själv, dansarna och publiken med fördel i black boxens svarta hål. I mörkret lyser ljuset än starkare och vi bjuds in att spekulera, att observera, att se, det som en gång var och det som möjligtvis komma skall. Det är även här, i black boxen, vi återfinner modernismens spöke. Ett spöke som Moa M. Sahlin välkomnar in, tillsammans med oss, publiken.
Reflektion & text: Josephine Gray
Måndagen 21/10 kl. 19.00 bjuder Atalante även in till ett konstnärssamtal med en panel av gästartister som spelar på Atalante i höst. Varmt välkommen!