Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Hösten 2024 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet.
Nedan presenteras en reflekterande text av Josephine Gray utifrån ett samtal med scenkonstnären Miguel Cortés och kompositören Kent Olofsson, i samband med deras gästspel med Dröm/Spel i november 2024.
I antikens värld användes två begrepp för vad vi moderna människor benämner som dröm. Dessa begrepp och dess skillnader–enhypnia och oneiroi–finns bäst beskrivet i Artemidorus Daldanius’ bok Oneirocritica. Enhypnia ansågs vara meningslösa sömndrömmar vars enda syfte var en slags mental återvinning av intryck av det vi sett, ätit, gjort under dagen. Oneiroi var däremot de drömmar som eventuellt förutspådde framtiden eller profetior. Vi lever fortfarande i de efterdyningar av det arkiv av drömmar, och dess möjliga meningar, Artimedorus skrev ner vilket gav inspiration till filosofer och psykoanalytiker såsom Michel Foucault och Sigmund Freud att fortsätta undersöka detta fenomen vi alla dagligen upplever.
Artemidorus skrifter gör sig påmind när jag samtalar med scenkonstnären Miguel Cortés och kompositören Kent Olofsson. För dem ligger nämligen även drömmar, dess mångtydighet och vikt i dagens samhälle, till grund för deras nya scenkonstverk. Deras samarbete sträcker sig över flera år och nu har de bearbetat idéen om drömmen som både frigörare och fängslare i verket DRÖM/SPEL. Dubbelspelet mellan dessa motpoler har även fått fysisk form i rummet genom de kedjor som agerar scenografiska objekt i föreställningen. En kedja länkar samman och gör varje enskild länk starkare, men kedjan kan även fjättra. Som metafor kallar Miguel scenrummet för “drömmarnas katedral” då kedjorna ger intrycket av en katedraldom som omger rummet nedhängandes ifrån taket. Den magi som omger ordet “dröm” är något Miguel intresserat sig för samt det faktum att det inte verkar kunna “förkastas som något negativt”. Den mångfald av narrativ som omger drömmar från “profetior till konsumptionssamhället” har visat sig vara en rik grogrund för konstnärliga diskussioner samt de uttryck de skapat sinsemellan.
I arbetet med detta verk har diskussioner kring framtidstänk och närvaro inom scenkonsten varit ständiga. Drömmar om ett bättre liv har fått oss att “förlägga saker och ting på framtiden” vilket försätter oss i något slags driv. Men vad är detta driv? Kan det vara att det är på grund av att vi har en brist på något som vi drivs på? Som Miguel säger, “i bristen på någonting drömmer vi om att ha någonting”. Detta fokus på brist och att framtiden ger hopp om överflöd genom de drömmar vi har om framtiden har ställts på sin spets i deras samarbete kring frågan om närvaro. Inom dessa frågeställningar ger konsten svar: “när man spelar så uppstår en sådan enorm närvaro”, säger Kent. Inbäddad i denna motsättning av drömmar som ska uppfyllas i kontrast till att vara närvarande i nuet ligger en spänning gömd som möjliggör en djupare förståelse om både livet och konsten. I arbetet med konsten, vare sig det gäller scenen, musiken eller bildkonsten konfronteras konstnären av anledningen till skapandet kontra skapandet i sig självt. Genom att tillåta skapandet i sig självt få träda fram ges även agens tillbaka till drömmen då de båda håller med om att det finns en “drömsk” kvalité i spelandet och skapandet tillsammans. Denna aktivitet som är skapandet i sig självt gör drömmen påtaglig som en verklighet i nuet istället för en förskjutning till framtiden.
I nuet av skapandet tillåts även den drömska kvaliteten träda fram som vi förnimmer i våra nattdrömmar. Dessa drömmar följer sin egen logik vilket vi upplever som total verklighet och närvaro när vi upplever drömmen. Det är i detta tillstånd drömmen som fenomen ges en kropp och skiljer sig ifrån den immateriella idén om drömmen som vi ser blivit instrumentaliserad till förmån för diverse framtidsprojekt. Skapandet tillsammans, att spela, är även det likt hur vi upplever nattdrömmar i kontrast till dagdrömmar som oftast berör något som ännu inte hänt eller finns. Även i vårt tal kring drömmar talar vi främst om brister, om vad vi kan göra bättre och inte nödvändigtvis det som vi har. Retoriken av drömbegreppet får oss att känna oss otillräckliga eller att det är något annat som behöver uppnås mer än det vi redan har. I arbetet med föreställningen har inställningen varit att arbeta med “det vi har” eller “där vi är” och “det vi är bra på”. Detta har också varit ett sätt att gå emot tendensen att konstant behöva skapa någonting nytt. Miguel och Kent har frågat sig hur de kan “kapitulera inför det som ständigt ska växa nytt”. Vad de fann var att om de infinner sig i det de faktiskt har i nuet då “träder närvaron fram, och oväntade saker” som Kent säger, “det finns plats för dem.” Miguel värjer sig för idén om instrumentaliserandet av drömmar som en målbild i sig eftersom då blir plötsligt endast en slags dröm möjlig medans man “stänger ute allt annat”. Kent förtydligar genom att påpeka att “vi har ingen målbild, vi är här och nu” och det är först då det uppstår saker. Dessa saker är oväntade för att föreställningarna kring vad man tror ska skapas släpps. Denna attityd är av yttersta vikt för skapandet, att släppa det beskrivande som inte tjänar det konstnärliga eller den konstnärliga processen.
Musiken har alltid varit central i deras samarbete och i DRÖM/SPEL har deras förhållningssätt till varandras konstnärliga uttryck utvecklats vidare. Den mest markanta skillnaden från tidigare verk är att DRÖM/SPEL gett upphov till ett förändrat arbetssätt. Startpunkten för det musikaliska uttrycket har utgått ifrån fem låttexter Miguel skrivit på temat drömmar och står i kontrast till hur deras tidigare verk främst haft det fysiska uttrycket och kroppen som utgångspunkt. Kents forskning kring det intermediala inom scenkonst reflekterats även i detta samarbete där sångerna har uppstått ur ett “fysiskt tänkande” ifrån Miguel men som sedan fått en form som liknar mer en konsert än en dansföreställning.
De scenografiska objekten–i detta verk kedjorna–är lika viktiga såsom rörelserna och musiken på scen och är en förutsättning för hur rummet upplevs och vilka rörelser som kan existera däri. För Miguel är det alltid mänsklighetens existens som är hjärtat i allt de arbetar med. Genom att “frigöra sig ifrån former, från en viss estetik” söker han “det mänskliga i dansuttrycket”. Utmaningen är alltid hur man kan frammana den allmänmänskliga kroppen inom diverse estetiker. Hos den mogna dansaren ändras rörelsespråket samt intresset för vad kroppen kan förmedla. Denna utveckling har lett till att Miguel värjer sig för att benämna sig själv som dansare, vilket främst uppkommit på grund av vad andras förväntningar av vad en dansare är. Kent säger också att “jag gör inte musik till den här föreställningen, vi skapar den här föreställningen tillsammans”. En fördjupad ömsesidig förståelse ger även det möjligheten att gå djupare i det verk man deltar i tillsammans. Genom denna process “växer en förståelse för varandra” och det är inget som behöver tänkas över i processen utan det händer genom att alla har med sina verktyg och hantverk. Att bemöta konsten, och varandra i konsten, på detta sätt kräver att alla involverade avsäger sig de föreställningar kring jaget, konsten och sin disciplin som fostrats av samhällets strukturer och leverne. Föreställningarna kring vad dans är, eller vad komponerande är, är många och spretiga. Samtidens insisterande på kategorisering och analys har lett till att vi förträngt ursprunget av (scen)konsten som allkonstverk och rit. Scenen är en plats där alla uttryck har sin plats och för Miguel och Kent är det enda sättet att skapa på tillsammans.
Om Artemidorus, och hans efterföljare inom de humanistiska fakulteterna, fann två begrepp för drömmar är det kanske tid för oss att undersöka vad vi i dagens samhälle menar när vi pratar om drömmar? I de fall vi är medvetna om att drömmar endast används som slagord för att propagera en livsstil, en attityd eller i värsta fall en politisk agenda borde vi inte då försvara det fenomen drömmen är och tala klarspråk om kring vad det är “vi” drömmer om för framtiden? Genom att ge plats för drömmandet som den dagliga aktivitet det faktiskt är kan vi också uppskatta dess irreella kvaliteter som förhoppningsvis kan ge upphov till ett varande i nuet–precis som konsten manar oss till–och lämna över den så kallade “framtiden” till utilitaristernas agenda.
Reflektion & text: Josephine Gray