Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Hösten 2024 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet.
Nedan presenteras en reflekterande text av Josephine Gray som diskuterar med en av GEIGER:s grundare, Tony Blomdahl, inför gästspelet med Operafest i november 2024.
Musik är ett immateriellt medium som har en unik förmåga att framkalla inre imaginära rum. Men det är även ett nyckfullt medium som vi inte kan värja oss emot–det slingrar sig in i kroppen vare sig vi vill eller inte så fort vi hör det. Ett klassiskt exempel på hur musik har tolkats av tänkare är Kant’s resonemang om att musik är ett av de mindre sofistikerade konstformerna då musik är flyende och lätt kan framkalla en slags besatthet hos lyssnaren. Det motsatta har naturligtvis också argumenterats för, såsom Nietzsche’s försvar av musik och dess länk till ursprunget av konst i antiken. I våra möten med musik är det uppenbart att det är ett medium som vill göra sig hört och som automatiskt påverkar oss fysiskt på ett helt annat sätt än till exempel bildkonst eller litteratur.
GOTHENBURG ELECTROACOUSTIC INSTITUTE FOR GRANTS, EVENTS AND RESEARCH, mera känt som GEIGER, verkar sedan mitten av 2000-talet för att ge rum åt den experimentella musiken i Göteborg. I samtal med Tony Blomdahl, en av grundarna till föreningen som bland annat arrangerar GEIGER-festivalen och ger ut skivor på Geiger Grammofon, märks vikten av det fysiska när han säger att “det kryper i kroppen på mig och jag mår lite fysiskt dåligt när jag hör ett beat och någon som sjunger och är glad.” Inom den experimentella musiken, som är bred och innefattar en mångfald av genrer, är ett kännetecken dekonstruktionen av vad som “normalt” vis skulle benämnas som musik. Tony nämner att han känner sig “alldeles lugn och varm när jag till exempel hör ett väldigt skevt orkester stycke av Iannis Xenakis, jag har alltid sökt extremare och extremare saker att lyssna på och så har det nått en ände när det inte är musik längre, nästan.” Och det är i det som är “nästan” musik som kruxet tycks ligga. Xenakis, en av pionjärerna inom den nutida konstmusiken behandlade musiken i matematiska och rumsliga perspektiv både genom hur han såg, skrev och komponerade musik. I hans arbete är det som om korrespondensen mellan det materiella och immateriella lyckas bli synlig. På så sätt möjliggörs nya modeller av musikskapande som inte endast förlitar sig på ett klassiskt ljud eller komponerande, trots att tonaliteter och skalor som används i klassisk musik fortfarande finns närvarande. Det är också här, i arbetet med fysiska materiella yttringar som inneboende musikaliska kvaliteter, det experimentella särskiljer sig från det klassiska.
Detta ställer ytterliga frågor: vad det är som skiljer musik från ljud när så kallad “musik” dekonstruerats till vibrationer och tonaliteter? Och hur vi kan tolka något som “nästan” inte är musik längre? För Tony är svaret att musik är “när det börjar någonstans och slutar någonstans” medans “ljud(konst) är ett skeende, en ljudinstallation eller liknande, något som är mer statiskt, som finns på ett ställe och håller på”. Vad som skiljer dessa två konstformer åt är intressant nog återigen det rumsliga. Det vill säga att ljudkonst använder sig av fysiska objekt–artefakter–i rummet som ljudar, oftast på loop. Som lyssnare måste jag närma mig detta rumsliga objekt samt att det ljud som härrör ifrån objektet är konceptuellt oskiljaktigt från objektet, det existerar vare sig jag är där eller inte. Musik, såsom det presenteras i GEIGER-festivalens format, är en konsertform med musiker som spelar musiken live samt har en definierad start och sluttid. Detta gäller även om musikerna spelar på digitala instrument/objekt/teknologi då deras faktiska spelande generar musiken i nutid. Start och sluttiden betyder också att det är under denna bestämda tid lyssnarna (publiken) är närvarande.
Sedan starten har GEIGER presenterat än mängd arrangemang med artister från hela världen. Det har varierat från att vara enstaka konserter till 30-dagars festival. Bredden av subgenrer inom det experimentella har alla fått sin plats, som Tony förklarar, “jag gillar inte allt inom experimentell musik, drömska fina ackord har jag väldigt svårt för, så det färgar en del av det vi bokar. Alla i föreningen håller naturligtvis inte med mig om det, det är också varför det blir annorlunda.” GEIGER OperaFest som huserar på Atalante denna höst är ett exempel på hur de som är involverade inom föreningen tar plats med sina säregna expertiser och intressen. Åsa Nordgren, operasångare och aktiv inom GEIGER, har kurerat denna helgens festival i operans tecken. Det är första gången GEIGER presenterar en renodlad festival med fokus på experimentell opera och inkluderar såväl konserter som meditationsopera.
Genom att ha etablerat en grogrund för den experimentella musikscenen i Göteborg och Sverige har GEIGER närt utbyten mellan såväl lokala, nationella och internationella akter. Det är inte givet att en förening som denna kan finnas och fortsätta växa då den experimentella musikscenen är fortsatt relativt liten i Sverige. När vi samtalar kring hur denna scen mår i dagens Europa kan vi båda konstatera att Sverige i många avseenden är ett U-land inom den experimentella musikscenen, men även inom andra experimentella konstuttryck. Speciellt om vi sneglar på våra nordiska grannar, och inte minst inom kontinentala Europa. Trots att GEIGER arrangerat sedan mitten av 2000-talet har den lokala experimentella musikscenen inte väsentligt vuxit, men den har heller inte blivit mindre. “Det vore intressant och veta om det vi har gjort har påverkat någonting vad gäller det”, säger Tony, “vi håller bara på. Gör. Vi gör samma sak nu som vi gjorde förr. Att det finns någon slags konstant, som återkommer. Jag har velat vara med och bidra till att göra något mer extremt än allt annat. Att det finns någon form av alternativ till majoritetsförtrycket.” Och det är kanske i slaget emot ett upplevt majoritetsförtryck som den experimentella musiken får sin fysiska yttring genom att öppna upp ytterligare inre imaginära rum inom oss likadels behagliga som obehagliga.
Reflektion & text: Josephine Gray