Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Hösten 2024 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet.
Nedan presenteras en reflekterande text av Josephine Gray utifrån ett samtal med Eddie Yalman och Julian ”Joujou” Namroud från ID Crew, i samband med deras gästspel med Stranger X Stranger i december 2024.
Dagens kultur utmärks av en benägenhet att vilja läsa de konstanta flöden av citat och fraser vi översköljs med från media och internet som uppenbara sanningar. Denna tendens har tyvärr lett till en banalisering av några av våra mest mänskliga aktiviteter som egentligen förtjänar vår uppmärksamhet och omtanke. Ta till exempel Samuel Beckett som av någon anledning har förvandlats till en källa av en mängd lösryckta fraser så som denna: “dance first, think later. It’s the natural order”, vilket cirkulerar på internet, tekoppar och tote bags. Detta så kallade “citat” är en sammansmältning av några rader från Estragons, Vladimirs och Pozzos dialog i I väntan på Godot. Det ironiska i detta felcitat är att vad vi förväntas läsa in, en slags laissez-faire attityd gentemot livet, är raka motsatsen till vad som faktiskt sägs i pjäsen. I pjäsen är frågan vad den naturliga ordningen faktiskt är och att det till synes endast är clowner, dårar och vagabonder som hänger sig dansen. Jag vill våga påstå att vara en dansande vagabond inte är den bild som citatet söker inspirera. Ett annat exempel skulle vara från Nietzsches Så talade Zarathustra där citat som ”låt varje dag vara en förlust där vi inte dansat en enda gång” och ”Jag skulle bara tro på en gud som kunde dansa” är tagna. Som lösryckta citat erbjuder de oss som bäst en fåfäng inspiration, som värst en banal cliché. Vad som går oss förbi är att dessa citat måste ses i sitt sammanhang av, i det här fallet, bokens allegoriska karaktär berättad genom arketypen av den österländska hermiten i form av Zarathustra. Vad som står på spel är frågor kring dansens roll inom oss själva, med varandra och i relation till det gudomliga. Men dessa faktorer är svåra att läsa in från ett citat.
Jag lyfter dessa observationer eftersom de är exempel på hur lättvindigt vi avfärdar idéers sammanhang och ursprung samt hur dessa idéer genomsyrar och informerar samhällena vi lever i. Vår tendens att förbise ursprung och sammanhang är också något jag blir varse om i samtal med Eddie Yalman och Julian Namroud om deras nya verk ”Stranger x Stranger”. Vår samtida idé om arketypen främlingen har skapat en karaktär som definieras av främlingsfientlighet (xenofobi). Hatet mot den som är xenos (främling) har varit en konstant medföljare till arketypen av främlingen, men det har inte alltid varit den enda egenskapen som varit kopplad till främlingen. Låt oss inte glömma vad de antika grekerna visste: att främlingen (xenos) är intimt kopplad till gästfrihet (xenia). Sett ur detta perspektiv finns möjligheten att främlingen är en förklädd gud som med sin närvaro nådar värdens hem. Främlingen var alltså bunden till en ömsesidig gästfrihet, inte endast ett avvisande eller en evig exil. Det universella i att känna sig som en främling bör kunna rymmas inom arketypen av främlingen även idag. Den gemensamma upplevelsen av att uppleva sig själv som främmande ligger även till grund for Eddies och Julians nya verk. Under covid frågade de sig själva om de verkligen kände varandra trots att de varit vänner i över femton år. Detta tycks i sin tur ha öppnat en sluss av frågor som rörde sambandet mellan släktskap och främlingskap.
Eddie ler vid tanken på hur många gånger han har känt sig som en främling inom både dansen och samhället i stort. Speciellt när han beskriver hur han som barn kastades in i dansringen vid olika familjesammankomster vilket ledde till att han ”aldrig ville dansa igen”. Istället var han dragen till att utöva någon form av tillbakadragen aktivitet där han inte skulle behöva umgås eller prata direkt med andra människor. Men trots hans blyghet och sitt fysiska motstånd mot ett dansande som endast var villkorad av andra fanns det inget tvivel om att rörelsen skulle vara avgörande i hans liv. Detta ledde så småningom till att han studerade olika dansstilar från hiphop och house till samtida dansstilar. Men känslan av att vara en främling fanns kvar, särskilt när han mötte förutfattade meningar om vad dans skulle vara. Han berättar om hur han så småningom slutade att tävla i battles eller dansa i cyphers på grund av att många omkring honom “inte tyckte att han dansade hiphop” och därför inte kunde bedöma hans dans. Det var som om hans inre rörelser inte passade in i några av de redan givna kategorierna och därför inte fick plats. Han reflekterar över det faktum att ”dansen hjälpte mig att kunna prata, jag kan prata genom dansen”, men att dansens språk endast var möjligt på hans egna villkor. Behovet av att sätta folk i fack är något han mött både i dansen och i sin omgivning. Att som en man med påbrå från mellanöstern leva i ett skandinaviskt samhälle innebär att dagligen möta fördomar och förutfattade meningar. Eddie säger att han på grund av andra människors ovilja att bemöta honom som han är, försöker han vara behjälplig genom att ge dem någon slags bekräftelse på hans existens genom att säga att han “är buddhist”. På så sätt känner sig inte hans omvärld lika nervös inför hans varande. Detta är en påminnelse om att man i dagens samhälle ses som ett direkt hot om man inte kan förklara vem man är, om man på något sätt känns främmande. Detta är inget ovanligt fenomen i dagens samhälle. Behovet av att ta itu med och lugna andras osäkerheter genom att signalera en “säkerhet” genom de namn, utseenden och övertygelser som anses vara kända i ett givet sammanhang pekar mot en okunnighet och likgiltighet inför människans komplexitet och mångfald.
I kontrast till Eddies första möten med dansen är Julians erfarenheter till synes inspirerade och entusiastiska. När han kastades in i familjens danscirklar stortrivdes han och har dansat ända sedan dess. Men trots han kärlek för de traditionella danserna han dansade hemma i vardagsrummet och på olika tillställningar såsom bröllop, ansågs inte de slags danserna som något han kunde utöva utanför just de sociala sammankomsterna. Främst på grund av att dessa dansers kulturella sammanhang var slutna för samhället i stort. Istället sågs det som mer naturligt för honom att utöva andra slags danser, såsom urbana dansstilar, som låg utanför familjesammanhang. Att välja att dansa dessa slags danser på en dansskola kan verka vara obetydligt för en ung tonåring i dagens Sverige. Men det som hör familjen kontra det som hör en kultur till är inte abstrakta idéer. Det är en kroppslig, upplevd verklighet. Med andra ord är den påstådda skillnaden mellan till exempel familjen och jaget, eller medborgaren och staten meningslös i sin levda verklighet genom kroppen. I tanke- och analysvärlden är vi angelägna om att diskutera våra förmodade positioner i världen som entiteter utanför oss själva, men erfarenhetsmässigt kan vi inte skilja på vad jag upplever och hur jag upplever dem. På grund av detta ifrågasattes Julian, främst av sin pappa, om varför han valde att dansa inom traditioner som inte var hans egna, i detta fall afroamerikaners. Varför skulle han, en ung man med rötter i Mellanöstern, ägna sig åt “andras” danser och inte sina egna? Idag kan Julian se att hans hängivelse till att fördjupa sig inom kulturen och danserna inom den urbana dansvärlden tillslut också väckte ett behov för honom att assimilera de danserna han fortfarande dansade hemma. Och det var genom att sammanföra de urbana stilarna såsom hiphop och house med de assyriska, kaldeiska och irakiska danstraditionerna som han fann sin egen dans. På så sätt öppnades ett större rörelsefält upp sig varvid ett rikare uttryck fick agens att röra sig bortom en kategorisering av dansstilar.
Dessa faktorer samt Eddies och Julians insisterande på att vara ”ärliga, transparenta och sårbara gentemot varandra”, lade grunden för “Stranger x Stranger”. Deras gemensamma erfarenheter av den mångfald som ryms inom samma kulturarv har möjliggjort att de kan betrakta “främling” inom både kända och okända miljöer. Att de båda kommer från en mindre svensk stad, deras muslimska respektive ortodoxa kristna familjer, samt deras val att ge sig in i den urbana dansvärlden är bara några av de erfarenheter som sammanför och skiljer dem åt. Detta har de diskuterat och reflekterat kring i deras sökande efter ett uttryck som kan adressera de erfarenheter och motsättningar vi har mellan oss själva och samhället i stort. Julian säger att ”det är inte bara jag som dansar, familj och vänner är med mig på scenen både från det förflutna och framtiden”, medan Eddie säger att ”jag känner bara vibrationer, jag försöker sätta det i form”. Det språk som dans förmedlar är universellt eftersom det berör det som alla människor bebor: kroppen. När Julian säger att ”jag kan kommunicera med mig själv och andra”, är det en kommunikation som härstammar ifrån kroppen. När det gäller ”Stranger x Stranger” fortsätter Eddie och Julian att utforska vad verket är, och kan vara. Frågan som fortsätter att vägleda dem, och frågan de också ställer till publiken är: ”är vi vänner eller är vi fortfarande främlingar?”
Inom postmodernismen innefattar begreppet dans (som scenkonstform) en västerländsk förståelse av ”modern dans”. Denna typ av ”modern dans” kan i sin essens beskrivas som en reaktion emot balettens formella begränsningar. Den binära relationen mellan balett och modern dans är dock minst sagt förminskande. Dans har varit en del av teatern och scenkonsten sedan den uppfanns. Och innan formaliteten av scenen uppfanns var dansens plats cirkeln och halvcirkeln vilket fortfarande är fallet inom de ”traditionella” och ”urbana” danserna runt om i världen. I dagens dansvärld skulle många dansare och koreografer gärna bortse den systematiska uppdelningen av “stilar”. Ett steg förblir ett steg, en rytm förblir en rytm. Historien om dessa steg och rytmer är oumbärliga kunskaper för att dansaren ska kunna placera sig inom en eller flera danstraditioner. Men själva dansandet i sig överskrider kategorisering och den separation vi idag ser emellan nationalitet, religion och etnicitet. Det som är den verkliga utmaningen är att placera dansen i ett specifikt konstnärligt universum. Detta är en utmaning alla danskonstnärer står inför.
Frågorna om vad den naturliga ordningen är, vad dess förhållande är till dansen samt vad dess länk till det gudomliga är har ältats av tänkare genom tiderna. De två exemplen av missförstådda (fel)citat som jag diskuterade i början av den här texten kom från tänkare som upplevde sig själva som främlingar inom de samhällen och omgivningar de föddes in i. Ironin i att deras alster idag blivit banala meningar som tappat sin innebörd är något vi bör vara uppmärksamma om. Det som vi inte tar hand om kan lätt falla i händer som förvränger dess originella innebörd, som främlingens plats i våra samhällen. För att gå på djupet av vad främlingsskap är krävs det att vi reflekterar över våra personliga såväl som samhälleliga förutsättningar. Dansen, i sitt ursprungliga tillstånd som kommunikatör, erbjuder möjligheten att kunna lära oss om oss själva, men också om dem vi dansar med. Trots att korta citat och fraser är lockande i sin glimrande hastighet lämnar de också en bitter eftersmak då de inte kan påverka någon verklig förändring. Om vi är seriösa kring vad möjligheterna är för dansen som ett konstnärligt språk bortom stilar och genrer, måste vi se bortom dessa stilar och genrer. Först då kan vi se att vår gemensamma mänskliga faktor är kroppen och att denna kropp överträffar alla slags klassificeringssystem. Detta går hand i hand med att förkasta det kategoriska imperativet att kunskap endast är möjligt att uppnå genom antingen/eller (binära system). Det är helt enkelt inte sant att vi antingen är icke-främlingar eller främlingar, vi kan vara både och samtidigt.
Reflektion & text: Josephine Gray