Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Hösten 2024 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet.
Efter samtal med en av PAx konstnärliga ledare, Kyrie Oda, sattes tankar igång kring begreppet “främling” och dess roll genom tiderna. Nedan presenteras en reflekterande text av Josephine Gray som diskuterar denna figur i relation till den tematik Kyrie Oda just nu arbetar med inom PAx och speciellt deras program ”Stranger in a Strange Land”.
Idén om gästfrihet har funnits som ett absolut genom de flesta antika civilisationer som ett kännetecken av det civila samhället. Främlingen som knackar på dörren måste bjudas in av värden, då värden inte kan utesluta att främlingen kan vara gudasänd. Att neka guds bud bådar illa, det är alltid bättre att vara på den säkra sidan, att bjuda in och erbjuda gästfrihet. I dagens samhälle bemöts främlingen med dörrar som främst förblir stängda. Om främlingen trots allt bjuds in är det aldrig heller villkorslöst. Att uppleva sig själv som främling kännetecknar den mänskliga upplevelsen. Trots att vi rör oss i kluster som vi betraktar som tillhörigheter; “familjen”, “nationen”, “folkgruppen”, “religionen” så är det ofta vi ändå känner oss som främlingar, även inför oss själva.
I programmet som presenteras av PAx (Performing Arts Multiplied) är främlingen central. Genom att presentera verk utifrån olika konstformer såom koreografi (Kyrie Oda och Julienne Doko), bildkonst (Patricia Vane) och teater (Vera Berzak) bearbetas denna tematik utifrån olika infallsvinklar. I samtal med Kyrie Oda, en av grundarna till PAx samt upphovsmakare till detta program, framgår det att historien från Andra Moseboken ligger som grund för att belysa främlingens tillstånd i historien och världen idag. Titeln på kvällsprogrammet är en direkt översättning av namnet Gershom, Moses förstfödde son, vilket betyder ”främling i ett främmande land”. Namnet som sådant är både beskrivande och ödesmättat. Hans liv var präglat av ett utanförskap och en känsla av att vara främmande för sig själv och andra. I dagens samhälle kan vi dra paralleller emellan den bibliska historien och de miljontals barn som föds till ett liv av att vara främlingar i främmande land, dömda till ett öde av att aldrig riktigt känna sig hemma med varken ”familj” eller ”nation”. För Kyrie har denna berättelse tagit rot på ett personligt plan i upplevelsen av att leva och navigera i västvärlden med alla dess synliga och osynliga regler och seder som en icke-västerländsk person. Frågor kring upplevelsen av att vara främling har uppståt såsom, “varför är jag här och inte där?” till “är känslan av att vara främling också närvarande hos de som är födda här?” eller kan det vara ”ett generationsproblem?”
De bibliska texterna och dess mytbildning har lagt grunden för det västerländska samhället i såväl juridiska, civila och etiska instanser. Dessa uråldriga begynnelser ställer stora frågor av oss i ett så kallat ”sekulärt” samhälle: vad betyder ett förbund? Med vem eller vad har jag anslutit ett förbund med? Mig själv? Den andra? Landet? Sökandet efter rötter är en komplex och komplicerad fråga. I berättelsen om Moses och hans landsflykt har Kyrie reflekterat över undertexten i berättelsen kring Farao. Enligt de seder faraon Ramses II levde utefter betydde det onekligen att titeln Farao motsvarade Gud. Men vederläggningen av att Gud kan vara mänsklig är i många avseenden vad de bibliska texterna hävdar. Den hybris och övermakt Faraon speglar är blott en av många upprepningar av berättelsen om avgudadyrkan som det berättas om i dessa gamla texter. Farao tror sig veta bättre trots de tio plågor hans folk och land genomlider. Det enda som får honom att tappa masken och inse sin egen sårbarhet är när hans egna son dör. Först då inser han att han är ställd inför en oumbärlig makt. Denna maktgalna attityd som endast ger vika på grund av en personlig tragedi har varit en problematik Kyrie har reflekterat över. Sett utifrån ett nutids perspektiv är det oroväckande att bli varse om den moderna människans maktlystenhet. Besatt av idéen om kontroll verkar vår tids människa söka att utöva makt på sin omgivning och sina medmänniskor. Om det inte är förrän Farao ser sin döda son som han ger upp sin hybris av makt (om än temporärt) och kapitulerar inför de naturkatastrofer som har förbannat landet, vad krävs det då av oss idag att erkänna vår egen skuld inför död och förstörelse av vår värld och varandra?
Just nu lever vi i en tid som dikterar dygden av det possessiva, att saker och ting är “mitt” eller “mina”. Denna attityd märks tydligt i förhållande till vår kropp, vårt namn, vårt land, vårt folk, som om vi på något vis är upphovsmakare och “äger” dessa saker. Detta beteende baserat på äganderätt sträcker sig från det universella till det personliga, som Kyrie nämner, ”all dansteknik som jag använder, jag har inte uppfunnit den, kompositionerna kan vara annorlunda, men det finns inget nytt i världen, hur kan vi vara ödmjuka kring detta? Att erkänna att jag blivit given dessa verktyg, och att jag är tacksam för alla möjligheter och att jag kan ge något tillbaka som tacksamhet.”
Frågorna kring hur vi kan samexistera tillsammans är många och mångfacetterade inom Europa och världen idag. Att leva sida vid sida innebär många uppoffringar inom såväl personliga som medborgerliga relationer. Dessa kval har hemsökt civilisationer genom tiderna. Idag står vi inför det faktum att vi bor i en värld som är involverad i flera globala konflikter samtidigt. Detta påverkar oss alla och det betyder att vi återigen måste fråga oss vem det är som är främling för vem? I ett försök att hitta en kontinuitet i mänsklighetens historia använder Kyrie sig av dessa berättelser nedskrivna i de heliga texterna ”eftersom det är relevant för oss alla.” Trots att “sammanhanget [av texterna] är konkret” så är det viktigaste hennes ”egen resa” som ”förhoppningsvis är transparent för åskådaren”. Genom att ge sin egen tolkning av denna tematik vill hon belysa den mänskliga kopplingen oss emellan som en påminnelse om vår egna upplevelse av att vara främmande. Att minnas knyter även an till symboliken kring mannan – att varje dag är en gåva som vi ej kan ta för given. För Kyrie har bilden av mannan verkat som en metafor för det som inte kan lagras, istället är det en gåva som vi hoppas och ber om att få ta del av var dag. Att leva utefter en medvetenhet kring var dags gåva är också en handling av motståndskraft och tacksamhet som Kyrie ser går alltmer förlorad i dagens samhälle.
I samtal med Kyrie om dessa teman kan jag inte låta bli att tänka på det överflöd av ursprungsberättelser som genomsyrar världen och som har förenat mänskligheten genom att förmedla fundamentala frågor om tillvaron genom konstformer som text, artefakter och rörelse. Det vill säga att vi har en benägenhet att placera oss själva i förhållande till det gudomliga och att denna relation förblir full av tvivel, men att återberättandet av dessa berättelser tröstar oss eftersom det är mänsklighetens andetag/röst som ekar genom oss. Trots den stora tidsrymd som skiljer våra liv åt kan vi se oss själva i dessa berättelser. Jakten på det gudomliga tycks vara en mänsklig aktivitet som är lika del skräckinjagande som förundransvärd. Känslan av att vara främmande i denna värld kan också kanske lindras genom att minnas tacksamheten av att ens vara vid liv och att få uppleva allt detta. Genom att göra det kan vi kanske se att de aspekter av våra samhällen som vi finner främmande också är anledningarna till att vi känner oss mest hemma. Och att ju mer vi upplever situationer där vi inte känner oss helt bekväma kan möjliggöra nya perspektiv kring vad som är främmande och inte. Kanske är det först när vi slutar söka en tillhörighet som en sann tillhörighet kan uppstå. Först då kan vi öppna våra dörrar som främlingar mot andra främlingar och hitta en gemenskap i vår icke-tillhörighet som onekligen blir en slags tillhörighet i sig själv.
Reflektion & text: Josephine Gray