(Text available in English here)
Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Hösten 2024 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet. Efter samtal med Viva Vocal Ensemble’s konstnärliga ledare Casey Moir, sattes många tankegångar i rörelse vilka berör ensemblens idéer kring rösten och kroppen som oskiljaktiga rumsliga entiteter. Här följer en reflekterande text av Josephine Gray som belyser Casey Moir’s idéer kring arbetsmetod och iscensättning och placerar deras insikter inom ett expanderat tankefält.
Vår existens är inneslutet och omgivet av elementen. Vart vi än vänder oss i världen möts vi av elementen. Vår kroppsliga manifestation är likaså beroende av dem; vatten, luft, eld och jord. Även de teknologiska framsteg vi tar för givna i modern tid uppstod ur kontemplationen över de elementära krafterna. I beskrivandet av världen genom berättelser finner vi gudar och väsen som förkroppsligar de elementära krafterna inom både den antika och moderna världen.
Tänk bara på Empedokles försvar av elementen som universums byggstenar som ett argument för att motbevisa Parmenides eviga cirkel utan förändring. Det cykliska, naturens födelse och vissnande, påvisade han var en rörelse vi bevittnar genom elementen: vatten som dimma/is/ånga, eld som glöd/låga. Därmed var den försokratiska filosofen en av de första som gifte mythos (berättelsen) med logos (namn/princip). Behovet av att tillkännage och ge namn åt det elementära är lika urgammalt som mänskligheten själv. Den ljudande kroppen ligger till grund för att vi överhuvudtaget gett namn till vår värld omkring oss. Kroppen som ljudande instrument uppfann läten, till en början onomatopoetiska, som ett sätt att finna en korrespondens mellan människans inre liv och naturens yttre krafter.
I Viva Vocal Ensembles verk får de mångfacetterade krafterna närvarande i elementen sina uttryck genom den lika urgamla och integrala delen av mänskligheten: rösten. Som namnet på ensemblen antyder är rösten en levande aspekt av livet och en aspekt som är värd att firas. Kärnan av ensembles verk kretsar kring hur rösten är en bro mellan det inre och det yttre. Genom detta perspektiv fortsätter de en tradition och ett hantverk av att behandla rösten som en autonom företeelse befriad från språkets dominans. På så sätt ger de utrymme för rösten att infinna sig i en sfär bortom språklig kommunikation. Genom att erkänna det faktum att kroppen och dess röst är oskiljaktiga, och att kroppen är en rumslig entitet, är den logiska följden att även rösten är en rumslig entitet. Med hänsyn till denna realitet upprätthåller ensemblen en experimentell praxis varvid motståndet gentemot givna former kring musik och dess framförande uppehålls. Kroppen som ljudande instrument behandlas av ensemblen som ett rumsligt objekt. I och med detta möjliggörs nya sätt att iscensätta rösten inom en sfär bortom den etablerade idén om att det visuella är sekundärt inom musiken.
Genom att fokusera på röstens rumsliga kvaliteter har ensemblen etablerat en arbetsmetod utvecklad av grundaren Casey Moir: koreografin av ljud. Dagens användande av termen koreografi är relativt ny, från runt mitten av 1750-talets franska balettvärld. Dess bokstavliga översättning är en sammansättning av grekiskans khoreia och grafein och motsvarar ”nedskrivningen av den (rörliga) kören”. Kören, khoros, härstammar naturligtvis ifrån Atens komedier och tragedier där karaktärerna inte bara rörde sig utan också använde sin röst. Om vi gräver djupare finner vi att roten till khoros är gher, ett ord vilket används än idag inom Arabiskan och betyder nåd. Koreografi, i sitt ursprung, verkar alltså inom ett fält av nåd och bäraren av människans läte är rösten. Om vi tar detta i beaktning finner vi att idén om den ljudande kroppen är urgammal samt att röstens rumslighet inom scenframställning i mångt och mycket gått förlorad genom århundradena. Att det är okänt för kompositörer att arbeta rumsligt med rösten är något ensemblen fått känna vid. Ensemblens imperativ att framföra musikaliska verk av kompositörer som aktivt involverar rumslighet inom sina kompositioner har visat sig utmanande då väldigt få kompositörer integrerar ett sådant perspektiv inom sin praktik. Scenen och dess spatiala möjligheter manar ensemblens sångare att ge utrymme för kroppens mobilitet. I viss mån kan en parallell dras emellan de antika sångarna i de attiska dramerna och ensemblens koreografiska emfas förutom att i ensemblens verk har den narrativa funktionen av språk bytts ut av röstens urkraft med dess suggestiva resonans. Att hitta balansen mellan rörelsen och rösten är utmaningen vilket koreografen av ljud står inför. Rörelserna i rummet och dess sammanflätning med rösten måste förbli beroende av varandra och kan ej särskiljas. I samspråk med varandra är det artisterna på scen som måste finna en genuinitet i sin rörelse och röst kvalité samt dess samspel. Insisterandet av att vara genuin gentemot sig själv och de andra på scen förebygger tendensen att utföra rörelser som inte nödvändigtvis härstammar från röstens diktat. Kompositören är också ansvarig för att en genuinitet ska kunna uppstå hos artisterna på scen genom att skapa ett stycke musik som beaktar och använder rösten och dess kropp som ett rumsligt instrument. Traditionen av en statisk stående kör finner ej sin plats här.
Det traditionsenliga finner ej sin plats här eftersom ensemblen betonar vikten av de upplevelsemässiga aspekterna av våra ljudande liv, i Moir’s ord ”livet är rundstrålande [life is omnidirectional]”. Trots att vi i vårt dagliga liv överväldigas av en mängd ljud så är vi fortfarande kapabla av att uppfatta ljudens källor eller deras rumsliga riktningar och banor genom atmosfären. Dessa faktorer förblir en konstant närvaro för artisterna på scen samt påverkar valen av iscensättning samt lyssnarna/åskådarnas upplevelse av föreställningen. Ensemblens medvetenhet kring ljudets 360-graders omfång möjliggör också vissa val samtidigt som det gör andra val omöjliga. Det taktila i ljudet förminskas dock inte, istället är det just det taktila närvarande i ljudet som ger sig till känna genom artisternas kroppar. Föreställningen skapas på så sätt av medvetna beslut kring var artisterna kontra lyssnarna/åskådarna befinner sig i rummet. Placeringen, banan, riktningen och momentumet av ljudet är var och en väsentliga byggstenar av iscensättningen. Genom att ge dessa byggstenar en fysisk realitet på scen strävar ensemblen gå ifrån dessa termer som endast musikteoretiska koncept. Utifrån artisternas röst och kropp arbetas det visuella scenspråket fram vilket i sin tur placerar det konstnärliga hantverket över det konceptuella.
I deras praktik är den upplevelsemässiga aspekten inte begränsad till endast lyssnaren/åskådaren utan förblir närvarande genom hela skapande processen. Att komponera är, för Moir, intimt knutet till det fysiska: det är kroppen i rörelse som komponerar. I detta avseende suddas gränsen ut mellan kompositör och dansare. En dansstudio skulle vara det ideala rummet för Moir att komponera där material kan testas i realtid. Denna attityd gentemot komponerande och musik vittnar om att ensemblen motsätter sig den etablerade idén om att ”musik alltid ska vara stark nog i sin egen identitet för att tala för sig själv” som det enda rådande modus operandi inom musikvärlden. En kompositör som skriver musik genom kroppen i rörelse är i sin existens ett negerande av synen på att musik alltid måste vara en egen företeelse oberoende av musikern. Det är uppenbart att ensemblens experimentella arbetsmetoder inte endast agerar emot etablerade “regler” inom musikskapandet. Deras experimentalitet infinner sig först och främst genom deras tilltro på det upplevelsemässiga samt det fysiska hantverket som finns däri. Det primära arbetet ligger i det analoga, i hantverket av rösten och kroppen. De tekniska och digitala aspekterna blir sekundära och är endast till för att lyfta det som skapats av mänsklig hand. De (musikaliska) objekt som används på scen vittnar också om detta. De sceniska objekt som vi som lyssnare/åskådare hör/ser har blivit givna sin plats därför att de uppfyller kraven om precision och nödvändighet för ensemblen. De sceniska objekten måste vara genuina i sin tillämpning och avsikt ifrån kompositören och som sådana vara genomsyrade av sina egna musikaliska agenser. I ELEMENTS betyder det att de sceniska objekten både bokstavligen och bildligt korresponderar med de olika elementen.
Röstens hantverk är ensemblens center och utgångspunkt. Detta kan verka självklart för en vokalensemble. Vad som dock skiljer deras praktik från andra sångare och ensembler är deras betoning av sambandet mellan det inre och det yttre vilket i ELEMENTS finner sitt uttryck i de fyra elementen. Deras praktik engageras av, och brottas med, vad Moir kallar en “trasslig röra [knotted mess]”, där rösten manas fram-och-tillbaka mellan det inre och det yttre rummet genom det elementära krafterna. I beskrivningen av denna rörelse märker vi att språket sviker oss, för det finns egentligen ingen tydlig skillnad mellan det inre och det yttre. Det närmsta vi språkligt kan komma är att benämna det som en slags intrassling i vartannat. Och det är kanske just vid detta vägskäl där språket sviker oss som hoppet tänds om att rösten är kapabel till att leda oss vidare till en gemenskap och förståelse som överträffar det rent intellektuella.
Sambandet mellan rösten och elementen, mellan kroppen och rösten, mellan de levande och livlösa objekten på scenen riktar vår uppmärksamhet gentemot det faktum att livet gör sig till känna genom våra sinnen och inte nödvändigtvis genom den deskriptiva dominans vi finner inom språkets kommunikation. Denna upplevda verklighet av sinnenas värld är en verklighet vi har en tendens att avfärda som mindre viktig än språkets begreppsverklighet. Återtagandet av rösten som en agent i sin egen rätt, och inte bara språkets tjänare som kommunikatör, finner resonans med dess urgamla roll inom mänsklighetens historia. Likt de synbara föränderliga elementära krafterna som Empedokles försvarade gentemot Parmenides imaginära eviga cirkel, finner vi att om vi ger rösten rum och tillfälle är den under konstant förändring också. Upptäckten av dessa förändringar, de möjligheter närvarande i röstens breda spektrum, bjuder in till en spännande resa där det elementära smälter samman med rösten i både sin ljudliga och visuella form.
Reflektion & text: Josephine Gray
Måndagen 21/10 kl. 19.00 bjuder Atalante även in till ett konstnärssamtal med en panel av gästartister som spelar på Atalante i höst. Varmt välkommen!