Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Våren 2025 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet.
Nedan presenteras en reflekterande text av Josephine Gray utifrån ett samtal med Takuya Fujisawa i samband med hans gästspel av Skumitate på Atalante i mars 2025.
När vi befinner oss mellan sömn och vakenhet antyder fantasin ofta poetiska och kusliga visioner av en verklighet som är snarlik den verklighet vi upplever i det fullt vakna tillståndet. De visioner som blir tillgängliga i mellantinget mellan sömn och vakenhet lyckas ibland även göra sig påminda i ett fullt vaket tillstånd, när vi finner oss själva skymta vad vi tror oss se och vad vi faktiskt ser. Så är fallet när vi misstar en person vi inte känner för någon vi känner, eller när ett objekt framstår som något annat än vad det förmodas vara.
Inom den västerländska konsthistorien är surrealismen den mest kända rörelsen som expanderade och lekte med detta säregna fenomen. Som namnet antyder är surrealism en överrealism, eller mer-än-realism, i det att den föreslår att vi förblir trogna det som vi verkligen ser. Detta förklarar René Magrittes kända citat, att han aldrig målade det han inte hade sett. Idag kan den surrealistiska rörelsen verka mindre revolutionerande än vad den var när den föddes i efterdyningarna av första världskriget. Detta eftersom generationer efter generationer sedan dess har exponerats, inte bara för deras målningar och poesi, utan också för djupgående analyser av själva rörelsen.
Men surrealismen och dess ställningstagande initierade ett uppbrott från representativ konst, eller så kallad ”realism”, och ifrågasatte på så sätt idén om vad den västerländska konstkanonen ansågs vara. Det berodde – och beror delvis fortfarande – på föreskriften om en platonsk förståelse av verkligheten och dess representation. Tron att det i idéernas värld existerar en ursprunglig enhet – såsom idén om en blomma eller idén om ett moln – som vi bara kan närma oss genom en representation, är en uppfattning som har format alla konstnärliga medier inom västvärlden. Dessa idéer hade också stor inverkan på scenkonsten, särskilt teatern, i takt med att realism blev den rådande rörelsen.
Brottet med realismen som surrealismens förespråkare antog, finner också paralleller med andra icke-västerländska historier och konstarter. Så är fallet med det rika konstnärliga arvet från Sung- och Ming-perioderna i Kina samt Kamakura-, Muromachi- och Edo-perioderna i Japan som förespråkade alternativa perspektiv av estetik i dess visuella och teatrala former. Inom dessa konstvärldar utvecklades idén av mitate som både ett filosofiskt begrepp och en levd, erfarenhetsbaserad verklighet. Ordet mitate har kommit att beteckna en mängd olika saker, men betyder i sin essens ”att se med sina ögon”. Inte olikt det grekiska ordet theáomai (att se) från vilket vi härleder ordet för teater.
Mitateru, en form av mitate, betyder helt enkelt ”att likna en sak vid en annan”. Från detta grundbegrepp finner vi en myriad av användningar för begreppet mitate. I grund och botten talar mitate om hur en sak kan vara många, och många saker kan vara en. Det används lika mycket inom bildkonsten som inom scenkonsten. Under Japans Edo-period användes till exempel mitate som en teknik inom den grafiska stilen ukiyo-e. Dessa grafiska tryck var satiriska och använde främst visuella anspelningar, ordlekar och inkongruenser. Faktum är att dessa tryckta plåtar var enormt populära och hyllades för deras samhällskritik. De attraherade en publik som fann enormt nöje i att dechiffrera de många dolda betydelserna i varje bild. Inom teater, och särskilt kabuki, är mitate en teknik som använder visuella troper. Som till exempel om när en solfjäder används istället för ett svärd av den som spelar en samuraj. Bytet av rekvisita betecknar en mängd betydelser, både komiska och tragiska. Men mitate används även för att beteckna en skådespelare i en föreställning som inte ägde rum, eller för en roll som han aldrig var känd för att ha spelat. Mitate uppfinner det som aldrig fanns där, men antyder också det som redan finns där. Genom sitt bedrägeri avslöjar det en möjlig sanning.
I samtal med Takuya Fujisawa om hans arbete och aktuella verk Skumitate betonar han att mitate inte är en renodlad konceptuell kunskap. För honom är mitate ett sätt att existera i världen som uppmärksammar de många perspektiv som uppkommer i ens dagliga liv. Han säger att ”jag ser omedvetet världen ur ett mitate-perspektiv, för det är så jag växte upp, jag är bekant med mitate.” För Takuya är det naturligt att närma sig de flesta situationer med en ständig liknelse av en situation med en annan som ett sätt att överbrygga en erfarenhet eller kunskap med varandra. Allt i mitates anda.
Idag är Takuya huvudsakligen verksam inom dans, men hans första möte med scenen var genom en amatörteatergrupp i Japan. Att arbeta med teatertekniker ”känns som att komma hem, för att skapa en föreställning är en total koordinering, det är att bygga en hel värld”, som Takuya säger. Utmaningen i detta verk har varit att hitta ett gemensamt språk som sammanför alla involverade dansare, dockspelare, musiker och kostym- och ljusdesigners. Tidigt i processen insåg han att alla enskilda artister ville skapa sin egen värld inom stycket, en insikt som överraskade honom. Men det blev också tydligt för honom att, om alla konstnärliga uttryck skulle vara kompletta på egen hand, skulle de andra uttrycken inte behövas. Takuya förklarar att ”om musikern bygger en perfekt sång, och du kan se hela världen, fantasin och känna känslorna, behöver jag inte röra mig. Och detta gäller även för scenografi och kostym. Om det är perfekt behöver jag inte göra någonting. När jag såg detta ändrade jag mitt tillvägagångssätt, jag försöker sträva efter det ofullkomliga.” Och inom det ofullkomliga, här förstådd som en form som inte är självständig och per definition öppen, tillåts mitate att komma in. I processen att bygga en dialog mellan ett uttryck och ett annat fann han att dockteatern hade en enorm potential.
Relationen mellan docka och dockspelare är ett motif som genomsyrar både filosofi och konst. Symboliskt representerar denna relation en fysisk manifestation av frågor kring fri vilja, autonomi, förhållandet mellan själen och kroppen och förhållandet mellan det levande och det livlösa. Takuyas resa in i dockteaterns värld började när han arbetade med en docka i mänsklig storlek som han beskriver som ”intressant och skrämmande” på grund av dess likhet med honom själv. Utan ansikte, men iklädd sina egna kläder, kände han det som om dockjaget tog över. Men dockkroppens materialitet skapade också problem och frågor: varför en docka tillsammans med andra levande dansare? Var placerar man dockan när den inte används? Så småningom ledde det honom till att inse att fascinationen för dockan är beroende av dess relation till människan: ”vad är dockan om dockan inte existerar?” Han såg att jackan som dockan bar redan tog dockans form och att klädesplagg kan bäras av dansarna på scenen. I dess frånvaro såg Takuya att dockan genom klädseln var starkare än dockans faktiska “kropp”.
Temat manipulation och dess likheter med de situationer vi möter i vår vardag blev huvudämnet för föreställningen. Takuya menar att “om du manipulerar ett objekt måste du vara såpass uppmärksam och omsorgsfull att det är lika mycket du själv som blir manipulerad av objektet. Det ser brutalt ut, vi petar varandra med pinnar och tvingar varandra att röra oss, men i själva verket följer vi dockspelaren. Det relaterar till samhället, förälder-barn, lärare-elev, regering-medborgare. Loopen har funnits i så många år.” Materialiteten hos ett objekt, eller hos en annan dansares kropp, är faktisk och presenterar sig som en sanning som varken publiken eller artisterna kan bortse från. Och genom att förkasta dockan som objekt kan mitate användas som dess ersättning genom manipulation av det som återstår, dvs. kostymerna, föremålen och de levande kropparna.
När det gäller föreställningen Skumitate insisterar Takuya på att det är ett oavslutat verk av etiska skäl. Hans intresse ligger i det personliga hos varje konstnär han samarbetar med, och det innebär att respektera varje konstnärs integritet. Han skapar inte repertoarstycken som kan framföras av en generisk dansare. Om en samarbetspartner lämnar och en annan ansluter sig, som har varit fallet i Skumitate, måste hela stycket omarbetas.”Om jag förlorar någon måste jag återskapa allt, det tar tid men är mer verkligt, det är inte ett kompani, det är mer som livet”, som Takuya säger.
Förhållandet till mitate som ett sätt att leva våra dagliga liv, att lägga märke till de inkongruenser och motsägelser som finns i det banala och sublima, är något som konsten har behandlat genom tiderna. Dominansen av en estetisk teori framför en annan, har en tendens att få oss att tro att andra teorier antingen är obefintliga eller mindre viktiga. Ändå har utbytet av idéer varit konstant. Och det är ingen hemlighet att Europa under 1900-talet – under den surrealistiska rörelsens höjdpunkt – var starkt influerad av Fjärran Österns filosofier och bildskapande. Konstens inspirationer rör sig som vatten, det forsar ur den levda upplevelsens brunn. Vår livserfarenhet är fylld av drömmar, hallucinationer, rök och speglar, déjà-vu och andra fenomen som ifrågasätter vad vi vet kontra vad vi ser. Likaså håller scenen sitt grepp som en förespråkare av sanning genom bedrägeri. Ett fenomen som också är mitate.
Reflektion & text: Josephine Gray