Med fokus på experimentell och innovativ scenkonst huserar Atalante ett slags vardagsrum i Göteborg varvid dialog och diskurs kring scenkonstverk samt en plats för fältet välkomnas. Våren 2025 gör vi djupdykningar ner i artisternas universumsamt öppnar upp för dialog mellan artisterna, publiken och scenen. Detta för att lyfta att det experimentella aldrig är givet.
Nedan presenteras en reflekterande text av Josephine Gray utifrån ett samtal med Elisabeth Kindler-Abali i samband med hennes gästspel av Memento Mori – Remember You Must Die på Atalante i april 2025.
Vårt varande i denna värld är betingad av två absoluta sanningar: födelse och död. Trots detta är ingen av dessa händelser kända för oss. Vi har inget minne av vår födelse, och vi kommer inte att minnas vår död. Dessa två absoluta sanningar predikerar vårt varande-i-världen. Även om vi ges tillfälle att bevittna en annas födelse eller död kommer det aldrig att innebära en direkt kunskap om vår egen födelse och död. Vad som sker där emellan, ter sig som en stormig resa på känslornas hav. Under hela våra liv seglar vi genom de ständigt återkommande tillstånden av glädje, förtvivlan, ångest, belåtenhet, raseri, extas och sorg alltmedan vi upptäcker denna värld i all dess förundran.
Att meditera över döden är en aktivitet som sysselsatt filosofer och konstnärer genom tiderna. Denna syssla leder inte bara till en större förståelse av vad konceptet begränsning innebär, den ifrågasätter också vad livet i dess levande form är och vilka etiska implikationer vi som dödliga är bundna till. Vi kan inte hymla med att själva termen dödlig indikerar den som dör. Känslan av liv–anima–är däremot i konstant rörelse. Det latinska uttrycket animi motus förklarar just det, känslans kvalitet av att vara i ständig rörelse. För Elisabeth Kindler-Abali knyter valet av att skapa verk under namnet animi motus an till just det: den rörliga aspekten av känslorna. För henne finns det en önskan att genom känslor beröra både den enskilda människan och samhället i stort.
I scenverket memento mori är meditationen över döden central. Elisabeth säger att ”intensiteten i detta tema berör mig. Eftersom vi så ofta vill undvika temat eller ämnet, möter vi det plötsligt och det är väldigt svårt. Varför undviker vi att tänka på döden? Det är en absolut klarhet i livet, jag tycker att det är intressant.” Att undvika att tänka på döden är en relativt ny riktning som det västerländska samhället har tagit. Filosofi, litteratur och konst genom hela medeltiden fram till industriåldern är genomsyrad av död och förfall genom begreppen vanitas och memento mori. Att minnas döden har varit en av konstens huvudsysselsättningar och utforskats genom de symboliska föremålen av dödskallar, speglar, frukter, blommor och andra världsliga objekt inom måleri. Hur kommer det sig då att västvärlden idag, på 2000-talet, fruktar döden i en sådan utsträckning att vi låtsas om att den inte finns? Särskilt i tider som dessa, när krigsfraktioner orsakar ond bråd död för så många unga liv?
Att ignorera vad Elisabeth så insiktsfullt benämner som ”den absoluta klarheten i livet” är både oroande och förvirrande. Men genom att undersöka vilka typer av känslor som uppkommer i de stunder då vi upplever kaos och förvirring orsakade av tanken på döden, eller den faktiska döden av en person, såg Elisabeth en scenisk potential. Hon säger att ”när du hör att du eller någon nära dig kommer att dö kan du aldrig riktigt förstå i vilket känslomässigt tillstånd du befinner dig i eftersom det inte längre finns något att förlita sig på.” Denna insikt väckte ett intresse hos Elisabeth av att undersöka om det finns ett rörelsespråk som kan spegla detta interna kaos. Frågor uppstod såsom ”hur ska du agera, vart ska du gå? Vem eller vad är viktigast? Vad är det i denna stund som kallar dig?” Dessa i sin tur lade grunden för hennes förhållningssätt till temat om döden.
Den uppenbara dualismen av liv och död återspeglas i styckets tvådelade dramaturgi. Det som börjar i kaos ger vika för ett nödvändigt lugn varigenom hotet om död har drivits ut. Elisabeth medger att ”livet för dem som är kvar i världen är de enda som kan agera. Endast dem kan finna lugn i det faktum att någon annan har dött, eller att de själva kommer att dö.” En visuell metafor behövdes för att ge form till detta faktum. Detta åstadkom hon genom att använda stora remsor av vitt tyg. Dessa representerar inte bara de många individuella liv som har kommit och gått men skapar också en unison helhet genom sammanvävning av dessa tygstycken vilket dansarna utför i andra halvan av föreställningen. Det sammanvävda vita tyget signalerar också att ”vi har varit där tillsammans [och] att vi kan finnas där för den här personen, även om personen redan är död, att den här kroppen nu är huvudpersonen. Det handlar inte endast om dig, det handlar om dig i relation till att du förbereder för den här personens resa”, som Elisabeth säger.
Att förbereda kroppen för begravning är en bild vi alla delar i vårt kollektiva undermedvetna genom alla de myter och sägner vi delar kring denna händelse. Den beaktning som måste iakttas är av största vikt eftersom om den inte iakttas kan leda till att den döde inte kan fortsätta sin resa i döden. Om de döda inte har de mynt som krävs för att ge till färjemannen, eller ligger begravda utan sina personliga tillhörigheter, ligger deras öden illa till. Det förklarar även varför det arketypiska temat om döden och förhållandet mellan de som tar hand om de döda och de döda själva, ligger djupt inbäddat i vårt psyke. Den fysiska aktiviteten av att ta hand om de döda och vår konstnärliga besatthet av att arbeta med dessa teman pekar mot en djupgående nödvändighet vi som dödlig art har av att skapa handlingar och artefakter som möjliggör en känsla av att renas från känslornas kaos. Om vi betraktar vad känslor är kan vi konstatera att de är väldigt märkliga fenomen. De dyker upp från ingenstans och de försvinner tillbaka till ett ingenstans. Vi hävdar att vi befinner oss i ett tillstånd av en känsla men ändå har vi inget sätt att frammana den känslan. Inte heller kan vi fly från dess grepp när den satt sig fast inom oss. Med detta i åtanke är det inte konstigt att antika civilisationer levde enligt en verklighetsuppfattning varvid andar och gudar besatte oss med sina egenskaper. Upplevelsen av att uthärda känslomässiga tillstånd är mycket lik den att vara besatt.
När Elisabeth nämner att hon ifrågasätter allt om sig själv och hennes varande i denna värld märks det tydligt att hon har stor respekt för livets mystiska natur. Att ifrågasätta jaget och vår dödlighet är också en metod och praktik för ett varande men också för konstens roll i världen. Ur denna meditation kring oss själva i relation till världen återfinns motiven av vanitas och memento mori som påminner oss om livets flyktighet och skönhet. De rörelser som sätts igång av känslor och som animi motus antyder, är drivkraften bakom Elisabeths nödvändighet för att skapa: ”Jag påverkas av känslan av temat, allt arbete jag gör är en del av en sociopolitisk aspekt, berättelser och bilder, jag använder dessa och utvecklar dem vidare men det måste alltid finnas en känslomässig relation mellan mig och temat för att känna att detta är rätt.” Att minnas dem vi förlorat påminner oss obevekligen om vår egen kommande död. Detta kan tyckas vara naturligt att vilja undvika. Men Elisabeth påminner oss om att när vi väl har accepterat att andra kommer att gå vidare kan vi också finna en inre stillhet. På ett liknande sätt kan kanske det stora vita tyget som kommit att symbolisera kistor, livsvägar eller ett sammanvävt täcke, också kunna vara ett segel som bär oss vidare på känslorna och uppenbarelsernas hav.
Reflektion & text: Josephine Gray